Den fysiska, historiska och sociologiska bakgrunden
Vissa tider, förutsättningar och också platser är som sköten, som när de befruktas av vissa händelser ger upphov till vissa personligheter.
När nittonhundratalet inleddes, kommenterade en betydelsefull tänkare, bevittnade världen hur ”en storslagen, olycksalig kontinent; en glansfull, olycklig, stat; och en dyrbar, oskyddad nation” kollapsade. Med orden ”en mycket ädel nation blev, sorgligt nog, vanärad” sörjde Akif Ersoy, Turkiets nationalpoet och kompositör av landets nationalhymn, det turkiska folkets och det ottomanska rikets förfall.
Århundraden tidigare hade turkiska stammar likt en källa forsat fram från Centralasiens berg och bergsplatåer och i våg efter våg flödat västerut. De slog sig först ner i Anatolien och blev gradvis arvingar till en magnifik civilisation under vilkens lugna och serena skugga en avsevärd del av världen hade levt i fem sekel. Som frambärare av denna civilisation ryckte de fram till Europas hjärta och smyckade de erövrade områdena med fantastiska tecken på civilisation. Civilisationer och stater har emellertid, likt människor, naturliga livscykler som består av födelse, ungdom, mognad, ålder och död, som om de var förutbestämda i det eviga förflutna.
Varje dom som fällts bortom evigheten uppkommer inom ramen för specifika orsaker och människans villkorliga fria vilja. Om det inte vore så skulle vi vara fatalistiska, ty fatalism står i motsättning till intellektet och logiken såväl som till historiska, sociologiska och också psykologiska sanningar.
Våra kroppar åldras och förs närmare graven. Likt en ny dag stiger vid horisonten med ett barns oskuldsfullhet, upplever vi ungdomens gryning, mognadens dagsljus och eftermiddagens ålderdom för att sedan gå ner och försvinna. Samma sak ser vi hos årstiderna som uppträder i en förutbestämd form. Civilisationer och stater följer samma mönster men är uppenbarligen beroende av sina representanters val och beteende.
Alla historiska skeenden uppträder på identiskt sätt och i liknande form och lär oss således någonting. När vi ser likheterna mellan dessa skeenden, mellan en stats och civilisations utveckling och nedgång och en annans, kan vi få precisa resultat och värdefulla lärdomar.
Samtidigt som vi slår fast denna universella sanning får vi inte glömma att människor inte, som materialister påstår, är ”organiska maskiner”. Tvärtom har de en fysisk kropp och en andlig sida, en mängd kaotiska och förvirrande känslor, samt ett nyfiket och ifrågasättande intellekt eller förnuft som gör dem ledsna över det förgångna och oroliga över framtiden. Därtill har de andra särskilda förmågor, till exempel ett hjärta som bara nöjer sig med en viss typ av ”mat”. För att kunna uppfylla sina särskilda plikter, skyldigheter och funktioner, och därmed bli fullständigade som människor och nå verklig lycka, måste de få emotionell, andlig, mental och fysisk näring. Så, trots att vi inte har kontroll över någon aspekt av vår födelse eller död, inte kan fylla många av våra behov, och lever inom ett särskilt socialt ramverk, har var och en av oss en fri vilja för att styra vårt liv. Det förefaller därför som om det är individer som skapar historien. Vi är ansvariga för våra handlingar och får det vi har förtjänat. Detta är skillnaden mellan mänsklig historia och ”naturens” liv.
Våra gamla städer
Med sitt yttre framträdande, sitt inre djup, sina goda proportioner, sina omgivande vingårdar och fruktträdgårdar, sina strömmande vattendrag och sin pigga atmosfär mjukade våra gamla städer upp alla hjärtan. De förtrollade alla drömmar och berusade dem som stannade ett litet tag i dem.
Färggranna ljus från ovan regnade över städerna; närhet, kärlek och tillgivenhet vällde fram ur marken; och varje ögonblick i stadens hägn andades stadsinvånarna in en unik gemenskap. Dessa skönhetsgallerier – städerna – utgjorde ett hörn av Paradiset vilket alla intensivt åstundade och till vilket alla sprang.
I människornas inspirerade ansikten och byggnadernas förtrollande proportioner kände vi att allt bugade inför det gudomliga och rörde sig framåt i en outgrundlig atmosfär inom gränser dragna av himmelsk inspiration; likt att simma meningsfullt och symmetriskt, harmoniskt och ljust.
Särskilt under de senare åren och trots olika fel till följd av åldrade institutioner var denna atmosfär, med all sin skönhet utvecklad genom kärlekssuckar och klagosånger, genom passion som ständigt skenar iväg till hänryckning, och genom andliga fröjder som kan få Paradisets fröjder att glömmas bort, som den sista destination som vi kan nå… (The Golden Period, Izmir: 1994, 43-8)
Den islamiska civilisation som ottomanerna ärvde såg mänskligheten och tillvaron som en helhet. Å ena sidan betraktade den vetenskap som ”sinnets ljus” och förstod att som Guds ställföreträdare på jorden har män och kvinnor myndighet att förbättra världen genom kunskap. Å andra sidan baserade den sin andliga grund på islams värden och dynamik och visade sig därmed som en civilisation för intellektet, hjärtat och anden.
Denna civilisation betraktade naturen, vetenskapens studieobjekt, som en plats för att manifestera de naturliga lagar som utgår från Skaparens Attribut Vilja och Makt. Den uppfattade aldrig vetenskapliga ”lagar” som inkompatibla med islam som är ett fullständigt och balanserat system av de lagar som kommer från Skaparens Attribut Tal. I Väst skildes vetenskap från religion och bringade mer skada än nytta. Denna felaktiga ansats förslavade också mänskligheten under själva de objekt som hon framställde och använde och berövade dem därmed alla högre värden. Den bryr sig inte om mänskligt liv men kan döda hundratusentals på ett bräde.
Islamisk civilisation, å andra sidan, accepterade vetenskap som ett uttryck för religion på en annan nivå. Genom att förena hjärta och sinne på individnivå och religion och vetenskaplig kunskap på social nivå gav den under århundraden sann lycka till en betydande del av mänskligheten. I sin monumentala introduktion till the History of Sciences delar George Sarton in historien i kronologiska perioder och namnger varje period efter den vetenskapsman som kom att förknippas med den. Under 350 år mellan 700-talet och mitten av 1000-talet, under t.ex. Harismî- och Bîrûnî-perioderna, förekommer bara namnen på muslimska vetenskapsmän. Sarton nämner namnen på hundratals muslimska vetenskapsmän som lämnade avtryck på sin tidsålder. Dessa vetenskapsmän var inte specialiserade på bara ett område eller bundna av materialistiska frågor på det sätt som är vanligt idag, utan var experter på flera områden. De flesta var andens, hjärtats och sinnets män och kvinnor. På samma sätt var de flesta framträdande sufier också matematiker, astronomer, läkare, historiker och kemister på en och samma gång.
I mitten av 1200-talet drabbades den islamiska civilisationen av en förödande chock i form av mongolernas invasion. Trots dennas femhundraåriga existens var den islamiska kulturen till följd av den livsenergi som flödade från dess basala resurser full av liv i anden, till sin natur och i sin grundläggande dynamik. Den repade sig snabbt. Denna gång utvecklade den islamiska civilisationen en ny gren som sträckte sig från Anatolien till Europa och nådde högre höjder med det ottomanska riket. Vid ingången till 1800-talet var dess vetenskapliga vinge dock bruten och dess andliga kraft vittrade bort. Väst, däremot, hade omvandlat sin vetenskapliga kunskap till en källa till enorm styrka och hade redan slagit in på sin kurs mot kolonial expansion.
Orsakerna till denna nya utveckling var huvudsakligen socio-psykologiska och skapade av den europeiska renässansen eller ännu tidigare. Europas uppvaknande till materialism och dess hunger efter materiell rikedom fick dess invånare att utforska världens tillgångar. Den makt som de skaffade sig genom geografiska och vetenskapliga upptäckter och nya teknologiska landvinningar ledde dem till slut till världsherravälde. Det redan sönderfallande ottomanska riket kunde inte stå emot. Det turkisk-ryska kriget 1877, de första och andra Balkankrigen och det Första världskriget kändes djupt i varje turkiskt hem. Till slut lades ockupationen och uppdelningen av Anatolien till detta.
I kölvattnet av alla dessa nederlag tenderade Europas synbara bländande makt och materiella överlägsenhet utsläcka trons principer, med början med den tro på Gud som för muslimer är själva syftet med skapelsen och livet. Islam blev offer för muslimers förfall. Koranen sköts åt sidan och muslimers sinnen och hjärtan, hopp och kärlek, entusiasm och känslor paralyserades. Geografiskt och socialt kom den muslimska världen att likna ruiner i vilka ugglor bygger sina bon. Över detta sorgliga förhållande beklagade sig den turkiska nationalhymnens poet:
Jag blir som en uggla som beklagar sig över ruinerna,
Som sett detta himmelska land i sitt fall.
Om jag hade levat i rosens tid skulle jag ha varit en näktergal;
Herre, om Du ändå hade hämtat mig tidigare!
Våra hem från förr till framtid
Från våra gamla välutformade hem strömmade en gång glädje och ro, mening och frid. Ljuset som inneslöt omgivningarna påminde oss mer om månar och stjärnor. Nu försöker vi nå dem i våra drömmar. Vi tröstas av drömmar om dem, och vi lever med önskan om att än en gång förverkliga dessa vackra drömmar.
Med sin interiör och sin exteriör och sina invånare var våra hem de mest humana, rymliga och helgade platser, och de som var mest öppna mot den andra världen. Om man tittade noga liknade de himmelska kioskar med Paradisets ”hourier” i dem, och evigheten kändes i den blekljusiga atmosfär som omgav dem. Salarna (selamlik) där gäster togs emot var öppna mot den yttre världen och förde tanken till platser för dyrkan och utbildning, och platser där jordiska nöjen smakades av. Haremsavdelningarna påminde en om himmelska kiosker och dervischstugor. Synkroniseringen och sammansmältningen mellan dessa varma hem och den mänskliga anden var så fullständig och meningsfull att invånarna lyssnade till det förflutnas och framtidens poesi på en och samma gång, och kände odödlighetens idé tränga in i sina hjärtan… (The Golden Period, Izmir: 1994, 31-6)
- Skapad