Ett annorlunda hem

Enligt Fethullah Gülen: ”Likt enträgna böner ger poem uttryck för medgångar och motgångar och entusiastiska och tungsinta sinnesstämningar i ens inre värld. I samma grad som människor är koncentrerade på upphöjda sanningar blir de som gudomliga andetag.” Den lärde, filosofen och poeten Gülen mötte en sådan värld när han föddes i november 1941.

En av de viktigaste reglerna i Guds universum är att de största saker växer ur de minsta. Till exempel väger fröna till de uppskattningsvis 30 ton tunga sequoia-träden i Ecuador endast 0,7 mg. Likt att gömma en ocean i en droppe vatten tar Gud en osynlig spermie som grundmaterial för den mänskliga organismen. På samma sätt blir människor, i den mån de förstår sin hjälplöshet, fattigdom och intighet inför Gud, starka med Hans Styrka, rika med Hans Rikedom och finns till med Hans Eviga Existens.

Människor som har haft betydelse för historien uppträder på oväntade platser. Enligt legenden grundades Rom av två bröder, Romulus och Remus, som diade en varg. Med tanke på kriteriet för mänsklig storhet, som den franske historikern Lamartine säger och som datorer säger; Muhammad, den främsta människa som någonsin levat, växte upp i en ofruktbar dal mitt i öknen. Det ottomanska riket växte fram på ett litet och obetydligt seldjukiskt furstendömes axlar. Även om Gülen inte tillskriver sig själv någon storhet är han en mycket viktig person.

Han föddes i den lilla av 50-60 hus bestående anatoliska byn Korucuk som ligger i Hasankale-distriktet i Erzurum. Hans anfäder kom från den lilla staden Ahlat i provinsen Bitlis i bergen nära Van-sjön i östra Turkiet. När Profetens ättlingar flydde från umayyadiskt och abbassidiskt förtryck slog de sig ner i den bergiga östra delen av Turkiet där de ”blommade likt snöblommor” och inrättade särskilda andliga vanor. Bitlis med omgivningar utmärkte sig således genom att vara det område där de turkiska stammarna och den islamiska andan först blandades och smälte samman.

Gülen kom till liv i en härd genomsyrad av islams anda. Han beskriver sin familj och sina barndomsminnen:

Den förste från vår familj som bosatte sig i Korucuk var min farfarsfar Molla Ahmed, son till Hursid Agha, son till Halil Efendi. Molla Ahmed var en extraordinär person som utmärktes av sin lärdom och sin gudfruktighet. Under de sista trettio åren av sitt liv sträckte han aldrig ut benen för att ligga ner på en säng och sova. Det sades att han när han blev sömnig satte sig ner, vilade pannan i sin högra hand och slumrade en stund.

Min farfar Samil Agha liknade sin far i visst måtto, ty han var också som en man för den kommande världen. Hans allvar och värdighet fick byborna att känna vördnad. Vid sidan av hans inflytande hade min farmor Mûnise Hanlm kanske ett ännu större inflytande på mig. Hon var en enastående kvinna som sade mycket lite och till fullo försökte återspegla islam genom sitt sätt att vara. Min far hade också ett stort inflytande på mig. Han levde noggrant, hade ögon fulla av tårar och slösade inte med tiden. Även om han var uppväxt i en liten by mitt i materiell fattigdom, knapphet och torka verkade han, enligt en som kände honom väl, ha fått en ”kunglig uppfostran”. Denne generöse och högsinte älskare av lärdom hade ett skarpt sinne som visade sig i subtiliteter och av hela hans hjärta var knutet till islam. Min mormor, Hatice Hanlm, var ett renhetsmonument i alla avseenden. Hennes dotter Refia Hanlm, min mor, var en symbol för medkänsla och djupsinne. Hon undervisade alla byns kvinnor och mig själv i Koranen vid en tid då bara läsandet var svårt.

Gäster, i synnerhet lärda personer, var regelbundet förekommande i vårt hem. Vi ägnade dem stor uppmärksamhet. Under min uppväxt satt jag aldrig tillsammans med mina jämnåriga utan alltid med äldre personer och lyssnade när de förklarade saker som tillfredsställde sinnet och hjärtat.

Min far smyckade alltid ut sina inlägg med spirituella tillägg som han hade hört eller kommit på själv. Det visar att han hade ett utvecklat sinne. Jag imponerades av att han aldrig gick över gränsen för vad som passade sig. Såväl i sin kärlek som i sin vrede höll han sig på rätt sida. Han var ytterligt bunden till Profetens Följeslagare, och sin kärlek till dem inpräglade han i mig och mina syskon.

Vid sidan av familjen hade Muhammed Lütfi Efendi ett mycket stort inflytande på mig. Varje ord som kom ur hans mun var som inspiration från en annan verklighet. När han talade lyssnade vi uppmärksamt, ty det var som om vi lyssnade till himmelska ting som tidigare hade kommit ner till jorden.

Jag kan inte säga att jag förstod honom till fullo, ty han gick bort innan jag ens hade fyllt sexton år. Eftersom han var den som först väckte min medvetenhet och min insiktsförmåga försökte jag trots detta ta till mig hans poänger med mina sinnen och naturliga förmågor eftersom min ålder hindrade mig att egentligen förstå honom. Min instinkt, sensibilitet och känsla idag har sina grunder i mina förnimmelser i hans närvaro. (”Fethullah Gülen, My Small World”, intervjuad av Latif Erdogan på Zaman]

Som Gülen poängterar var denna unika härd som en gäststuga för alla lärda och andligt utvecklade människor i regionen som kom för att stanna en tid och sedan fortsätta vidare. Som ett resultat av denna tidiga kontakt med äldre personer befann sig den unge Gülen nästan från födseln i en kunskapens och andlighetens miljö.

Gülen fick sina första kunskaper i arabiska och persiska från sin far som tyckte om att läsa böcker och ständigt läste Koranen eller mumlade fram skaldestycken. Ramiz Efendi var besatt av Profeten Muhammad och Följeslagarna och hans böcker om dem var antingen utslitna eller sönderrivna av att ha blivit lästa så ofta. Han inpräglade denna kärlek till Följeslagarna i sin son, och den kom att bli en av Gülens viktigaste sidor. Detta förklarar hans stora kärlek till Profeten och Följeslagarna som likt rökelse spreds i hans fars hus.

Våra gamla byar

Den djupa tystnad, kontemplativa stillhet och magiska natur som fyller vår fantasi när vi tänker på våra gamla byar existerar inte längre.

Den bit tystnad som vi förnimmer och blir upprymda av idag i en liten vik eller skogsdunge var den naturliga och permanenta atmosfären i våra gamla byar. Mellan byar och städer förr fanns ett så varmt band och en så fin balans att bybor inte avundades stadsbor och stadsbor inte såg ner på bybor. Faktum är att stadsbor då och då kom för att bo i byarna. Byn, som på den tiden uppfattades som en liten stad, var en plats präglad av gudomlig skönhet dit stadsbor begav sig för nöjen och avslappning, och för att komma nära naturen. En behaglig tystnad och stillhet dominerade alltid de gamla byarna. Morgonrodnaden, fåren och lammens bräkande, och ljuden från fåglar och insekter gick rakt in i våra hjärtan som angenäma vågor och fogade sina röster till naturens djupa inre musik. På kvällen klädde sig existensen i skymningens skrud, ett trolskt tillstånd som hänförde människor och framställde drömmar. Natten gav alltid eko åt en tystnadens och stillhetens sång.

I denna värld – närmaste granne till nästa värld – tar kallelsen till bön och bönelitanian, språket från bortom, oss till en annorlunda tonsättning och en djupare och mer andlig atmosfär. Så länge vi uppfattar tankar och idéer som hör till den helgade tiden kan vi inte bryta med vårt förflutna och förhålla oss likgiltiga till vår framtid. (The Golden Period of Time, Izmir: 1994, 37-42)