Nödvändigheten av tvärreligiös dialog

För fjorton sekler sedan kom islam med den främsta ekumeniska kallelse som världen någonsin skådat. Koranen kallar Skriftens folk:[7]

Säg: "Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er - att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe." Och säg, om de vänder er ryggen: "Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja." (Koranen, 3:64)[8]

Denna maning som kom det nionde året efter Hijra börjar med la (nej/inte) som i la ilaha illa Allah (det finns inte någon gudom utom Gud). Mer än att vara en uppmaning till att göra något positivt är det en maning till att inte göra vissa saker, så att efterföljare av de uppenbarade religionerna skulle kunna övervinna sin ömsesidiga åtskillnad. Den utgjorde en vid utsaga om vilken alla religioner kunde enas. Om kallelsen skulle avvisas skulle muslimerna svara: "Ni har er tro - och jag har min tro!" (Koranen, 109:6) Dvs. om ni inte accepterar denna maning har vi underkastat oss Gud. Vi kommer att fortsätta framåt på den väg vi har accepterat och låta er fortsätta på er egen väg.

Elmalili Hamdi Yazir, en känd turkisk uttolkare av Koranen, gjorde följande intressanta iakttagelser i anslutning till denna vers:

Det har belagts hur olika samveten, nationer, religioner och skrifter kan enas i ett centralt samvete och en sanning, och hur islam har lärt den mänskliga sfären en sådan vidsträckt, öppen och genuin väg till frälsning och juridik för frihet. Det har till fullo visats att detta inte är begränsat till araben eller ickearaben. Religiösa framsteg är möjliga inte med hjälp av begränsade samveten avskilda från varandra utan genom att de är universella och öppna.[9]

Islam gav detta samvetets öppenhet, denna breda frälsningsväg, och denna frihetsjuridik till oss som en gåva. Bediüzzaman Said Nursi förklarar detta islams breda spelrum med en eftersinnande iakttagelse han gjort i Bayezid-moskén i Istanbul:

En gång funderade jag över pronomenet "vi" i versen Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp (Koranen, 1:5), och mitt hjärta sökte skälet till att "vi" användes istället för "jag". Plötsligen insåg jag utifrån detta pronomen "vi" den gemensamma bönens förtjänst och hemlighet.

Jag såg att då jag förrättade min bön gemensamt med andra i Bayezid-moskén blev varje individ ett slags ombud för mig, och så länge jag reciterade Koranen där vittnade alla för mig. Ur församlingens storslagna och intensiva gudstjänst hämtade jag mod att framföra min otillräckliga gudstjänst inför den Gudomliga Rätten.

Med ens avtäckte sig ytterligare en realitet. Alla Istanbuls moskéer enade sig och hamnade under Bayezid-moskéns myndighet. Mitt intryck var att de bekräftade mig i min strävan och inkluderade mig i sin bön. I det ögonblicket såg jag mig i den jordiska moskén, i cirklar runt al-Ka'ba. Jag sa: "Prisad vare världarnas Herre. Jag har så många ombud; de säger samma sak som jag säger i min bön och de bekräftar mig."

Då denna realitet avtäcktes kände jag att jag förrättade bönen framför det välsignade Ka'ba. Jag drog nytta av situationen, tog raderna av bedjande som vittnen och sa: "Jag bär vittne om att ingen gudom finns utom Gud; och jag bär vittne om att Muhammad är Guds Sändebud." Jag överlämnade denna trosbekännelse till den heliga Svarta Stenen. Medan detta skedde drogs hastigt ytterligare en täckelse ifrån. Jag såg att den gemenskap jag befann mig i var uppdelad i tre cirklar.

Den första cirkeln var en mäktig församling av troende muslimer och de som tror på Guds existens och Enhet. I den andra cirkeln såg jag alla skapelser förrätta den mest fantastiska bön och åkallan av Gud. Varje klass eller art var upptagen med sin egen unika åkallan och bön, och jag fanns med i den församlingen. I den tredje cirkeln såg jag en hänförande sfär som utåt sett var liten men som, i perspektiv av den uppgift den utförde och kvaliteten på den, i själva verket var mycket stor. Från atomerna i min kropp till de yttre sinnena fanns församlingar absorberade i gudstjänst och tacksägelse.

I korthet åsyftar pronomenet "vi" i "Dig tillber vi" dessa tre församlingar. Jag föreställde mig vår Profet, över honom vare Guds frid och välsignelser, Koranens uttolkare och förmedlare, i Medina, varifrån han vände sig till mänskligheten, säga: "Människor! Tillbe er Herre" (Koranen, 2:21) Liksom alla andra hörde jag hans befallning i mitt inre, och liksom jag svarade alla i församlingen med meningen "Dig tillber vi".[10]