Nödvändigheten av tvärreligiös dialog

I dag talar människor om många saker: farorna med krig och återkommande konflikter, vatten- och luftföroreningar, hunger, de etiska värdenas ökande sönderfall, osv. Som en följd har en rad andra frågor hamnat i förgrunden: fred, förnöjsamhet, ekologi, rättvisa, tolerans och dialog. Oaktat en del lovande åtgärder tenderar de som borde ta itu med dessa problem att göra det genom att söka efter ytterligare metoder för att underkuva och kontrollera naturen, samt framställa fler dödsbringande vapen. Obscent material sprids genom media, i synnerhet Internet.

Problemets rot är den materialistiska världsuppfattning som allvarligt begränsar religionens inflytande i samtida socialt liv. Resultatet är rådande störda balans mellan mänskligheten och naturen, såväl som inom enskilda män och kvinnor. Blott ett fåtal synes inse att social harmoni och fred med naturen, mellan människor och inom den enskilde, endast kan bli verklighet då de materiella och andliga sfärerna försonar sig med varandra. Fred med naturen, fred och rättvisa i samhället samt personlig integritet är möjligt då man är i harmoni med Gud.

Religionen försonar motsatser som tycks utesluta varandra: religion/vetenskap, denna värld/nästa värld, naturen/Gudomliga Skrifter, det materiella/det andliga och kropp/själ. Religion kan uppresa ett försvar mot den förödelse som orsakas av vetenskaplig materialism, ge vetenskapen dess rätta plats, samt göra slut på långvariga konflikter mellan nationer och folk. Naturvetenskaperna, som borde fungera som steg av ljus som leder människor till Gud, har blivit källa till icketro i en aldrig tidigare skådad omfattning. Eftersom västvärlden har blivit bas för denna icketro, och eftersom kristendomen är den religion som mest påverkats av den, förefaller en dialog mellan muslimer och kristna vara oundgänglig.

Målet för en dialog mellan världens religioner är inte endast att krossa den vetenskapliga materialismen och den destruktiva materialistiska världsuppfattningen, utan det är snarare så att religionens själva natur kräver en sådan dialog. Judendom, kristendom och islam och också hinduism och andra världsreligioner accepterar samma källa för sig och, inklusive buddism, strävar efter samma mål. Som muslim erkänner jag alla de profeter och skrifter som genom historien sänts till olika folk, och jag betraktar tro på dem som en grundläggande beståndsdel i en muslims världsuppfattning. En muslim är en sann efterföljare till Abraham, Moses, David, Jesus och alla andra profeter. En människa som förnekar en profet eller en skrift betraktas inte längre som muslim. Vi erkänner således religionens grundläggande enhet, som är en symfoni av Guds nåd och välsignelser, och religionstrons universalitet. Religion är alltså ett trossystem som omfattar alla raser och trosuppfattningar, en väg som för alla samman i broder- och systerskap.

Oavsett hur religiösa människor tillämpar sin tro i sin vardag upphöjer religionen sådana allmänt accepterade värden som kärlek, respekt, tolerans, förlåtelse, medlidande, mänskliga rättigheter, fred, broderskap och frihet. De flesta av dem ges högsta företräde i de budskap som förmedlades av Moses, Jesus och Muhammad såväl som i Buddhas och också Zarathustras, Lao-Zis, Konfucius och de hinduiska lärdes.

I hadithlitteraturen har vi en närmast samstämmigt nedtecknad profetisk tradition som säger att Jesus ska återkomma då världens ände är nära. Vi vet inte om han faktiskt kommer att uppträda i fysisk form, men vi kan förstå att då tidens slut närmar sig kommer värden som kärlek, fred, broderskap, förlåtelse, osjälviskhet, barmhärtighet och andlig rening ha företräde på det sätt som de hade under Jesu gärning. Eftersom Jesus sändes till judarna och eftersom alla hebreiska profeter upphöjde dessa värden, kommer det också vara nödvändigt att upprätta en dialog med judarna såväl som ett närmare förhållande och samarbete mellan islam, kristendom och judendom.

Bland fromma muslimer, kristna och judar finns en mängd gemensamma hållpunkter för dialog. Som påpekats av Michael Wyschogrod, en amerikansk filosofiprofessor, finns lika många teoretiska och konfessionella skäl för muslimer och judar att närma sig varandra som det finns för judar och kristna att mötas.[1] Praktiskt och historiskt har den muslimska världen dessutom en god meritlista vad gäller behandling av judar. Det har nästan inte förekommit någon diskriminering, ingen Förintelse, inget förnekande av grundläggande mänskliga rättigheter eller något folkmord. Tvärtom har judar i oroliga tider alltid välkomnats, som när det ottomanska riket tog emot dem efter att de fördrivits från Andalusien (Spanien).