Edirne
Min far ville att jag skulle lämna Erzurum. Med min mors samtycke skickades jag till Edirne där vår släkting Huseyin Top Hodja såg efter mig. Jag åt och sov mycket lite, och blev så asketisk att jag var tvungen att tillbringa femton dagar på sjukhus. Trots min ensamma livsstil hade jag goda relationer med framstående personer i Edirne. Faktum är att chefen för militären, en överste från Svarta havet, en gång sa till mig: ”Vi är landsmän. Du kan inte vara från Erzurum.” Jag hade ett nära förhållande till polischefen Resul Bey, och odlade också vänskap med mecenater för stadens kaffestugor.
Här skapade jag mina vanor. Jag tyckte så mycket om regionen att jag emellanåt kunde känna mig upprörd över att Bosporen skiljde Thrakien, i synnerhet Edirne, från Anatolien. Jag använde mina pengar till att köpa böcker som jag ansåg nyttiga, och gav bort tidskrifter och böcker till andra som gåvor. Som en följd hade jag ofta ekonomiska svårigheter. Jag ger inte intryck av att vara en person som tycker om att prata med och umgås med andra. Men faktiskt har jag alltid varit mycket öppen, och varthän jag begett mig har jag vårdat mina kontakter med vänner och också byggt upp nya. Det faktum att jag har suttit mycket tillsammans med äldre människor och fått rätt att tala med dem har också hjälpt mig att känna mig bekväm i samtal med andra. Dock var jag alltid noga med att inte kliva över gränsen för gott uppförande.
- Skapad