Nödvändigheten av tvärreligiös dialog

Religion påbjuder kärlek, medlidande, tolerans och förlåtelse. Jag vill därför säga något om dessa fundamentala universella värden.

Kärlek är varje väsens mest grundläggande element, ett strålande ljus och en kolossal kraft som kan trotsa och övervinna alla andra krafter. Den upphöjer varje själ som tar den till sig och förbereder den för färden till evigheten. De som via kärlek får kontakt med evigheten arbetar med att i alla andra själar inympa det som de mottar från evigheten. De viger sina liv åt detta helgade uppdrag och utstår varje svårighet för dess skull. På samma sätt som de säger "kärlek" med sina sista andetag andas de också "kärlek" då de uppväcks på Domedagen.

Altruism, som är en upphöjd mänsklig hållning, genererar kärlek. Vemhelst som har den största delen i denna kärlek är mänsklighetens största hjälte, någon som med rötterna har ryckt upp alla personliga känslor av hat och agg. Sådana hjältar lever vidare också efter sin död. Dessa upphöjda själar, som dagligen tänder nya kärleksfacklor i sina inre och gör sina hjärtan till källor till kärlek och altruism, välkomnas och älskas av människor. De mottar rätten till evigt liv av en så oerhört Upphöjd Rätt. Varken döden eller Domedagen kan sopa undan spåren efter dem.

Kärlek, den rakaste vägen till någons hjärta, är Profetens väg. De som följer den avvisas inte. Även om vissa gör det välkomnar långt fler dem. Då de en gång välkomnats via kärlek finns ingenting som hindrar dem från att nå sina mål.

Allting vittnar om och lovar medlidande. Universum kan därför betraktas som en medlidandets symfoni. En människa måste visa medlidande mot alla levande väsen, ty det är en av förutsättningarna för att vara människa. Ju mer människor visar medlidande, desto mer upphöjda blir de; ju mer de hänger sig åt missgärningar, förtryck och grymhet, desto mer vanärade och förödmjukade blir de. De blir en skam för mänskligheten. Vi hör från Profeten Muhammad att en prostituerad kom till Paradiset för att hon av medlidande gav vatten till en hund som höll på att dö av törst, medan en annan kvinna kom till Helvetet för att hon lät en katt svälta ihjäl.

 Förlåtelse är en storslagen förmåga. Förlåtelse kan inte betraktas som skild från dygd, eller dygd från förlåtelse. Alla känner till ordspråket: "Misstag i det lilla, förlåtelse från det stora." Hur sant är det inte! Att bli förlåten innebär en läkning, ett återvändande till en essens, och ett återfinnande av sig själv igen. Av det skälet är ur den Oändliga Nådens synvinkel den mest tillfredsställande handlingen en aktivitet som bedrivs mitt under skälvningarna av detta återvändande och sökande.

Allt skapat, levande såväl som dött, introducerades till förlåtelse genom mänskligheten. På samma sätt som Gud manifesterade Sitt Attribut Förlåtelse genom människor ingav han förlåtelsens skönhet i deras hjärtan. Genom att falla utdelade den första människan Adam ett slag mot sitt väsen, något som på ett eller annat sätt är ett villkor för hans mänskliga natur, men Guds Förlåtelse gav honom en hjälpande hand och upphöjde honom till rang av Profet.

Närhelst människor har felat och sedan kliver på förlåtelsesökandets magiska fordon och övervinner den personliga syndens skam och åtföljande förtvivlan, vinner de ändlös nåd och får överseende med andras synder. Till en folksamling som ville stena en kvinna sa Jesus: "Den som är utan synd skall kasta den första stenen."[11] Kan någon som förstår den förpliktigande och talande poängen någonsin tänka sig att stena någon annan när han eller hon själv också är sannolik kandidat för att stenas? Om ändå de olyckliga som kräver att andra ska genomgå ett särskilt lackmustest kunde förstå detta!

Illvilja och hat är Helvetets frön som av ondska finns spridda bland människor. I motsats till dem som uppmuntrar sådan ondska och förvandlar landskapet till en Helvetets avgrund bör vi till dem vars svårigheter driver dem till bottenlöst djup erbjuda förlåtelse. Överdrifterna hos dem som varken förlåter eller tolererar andra har gjort de senaste ett eller två seklerna till tidernas mest fasansfulla. Om sådana människor får styra framtiden kommer den sannerligen bli en fruktansvärd tid. Den största gåva dagens generation kan ge till sina barn och barnbarn är således att lära dem att förlåta, också inför det vidrigaste beteende och de mest upprörande händelser. Vi är övertygade om att förlåtelse och tolerans kommer att läka de flesta av våra sår endast om detta himmelska verktyg är i händerna på dem som förstår dess språk.

Vår tolerans bör vara så omfattande att vi kan sluta våra ögon inför andras fel, visa respekt för olika tankar, och förlåta allt som är möjligt att förlåta. Också då våra omistliga rättigheter betrampas måste vi respektera mänskliga värden och försöka skipa rättvisa. Också inför de grövsta tankar och råaste idéer bör vi med en profets varsamhet och utan att koka över svara med en mildhet som Koranen kallar "mjuka ord". Vi bör göra så för att kunna röra vid andra människors hjärtan genom att tillämpa ett förfaringssätt bestående av ett milt hjärta, ett försiktigt närmande och ett mjukt beteende. Vi bör ha en så vidsträckt tolerans att vi drar fördel av motsägande tankar, eftersom de tvingar oss att hålla våra hjärtan, sinnen och samveten i gott trim även om de inte lär oss någonting.

Tolerans använder vi ibland istället för respekt, barmhärtighet, generositet och fördragsamhet och är den väsentligaste beståndsdelen i etiska system. Tolerans är också en mycket viktig källa till andlig disciplin och en himmelsk egenskap hos fullkomnade män och kvinnor.

Under toleransens lins når de troendes förtjänster nya djup och utsträcker sig till oändligheten, medan misstag och fel krymper till obetydlighet. Den behandling som Han Som är bortom tid och rum ger oss passerar faktiskt alltid genom toleransens prisma, och vi väntar på att den ska omsluta oss och hela skapelsen. Denna omslutning är så vid att en prostituerad som gav vatten till en törstig hund rörde vid den som knackar på "Nådens Dörr" och fann sig själv i en korridor som ledde till Himlen. Tack vare den djupa kärlek han kände för Gud och Hans Sändebud gjorde sig en alkoholist plötsligen fri och blev en Följeslagare till Profeten. Och med den minsta av Gudomliga gåvor frälstes en mördare från sin monstruösa psykos och vände sig mot den högsta nivån, som vida översteg hans naturliga förmåga, och nådde den.

Vi vill att alla ska se på oss genom denna lins och vi förväntar oss att förlåtelsens och benådningens bris ständigt ska blåsa i våra omgivningar. Alla av oss vill hänföra vårt förflutna och vårt nu till toleransens och fördragsamhetens klimat som smälter och omvandlar, tvättar och renar, och sedan vandra mot framtiden utan ängslan. Vi vill inte att vårt förflutna ska kritiseras eller att vår framtid ska förmörkas av vårt nu. Alla av oss förväntar sig kärlek och respekt, hoppas på tolerans och förlåtelse och vill omslutas av känslor av fördomsfrihet och tillgivenhet. Vi förväntar oss tolerans och förlåtelse från våra föräldrar som svar på vårt bus hemma, från våra lärare som svar på vår stygghet i skolan, från de oskyldiga offren för vår orättvisa och vårt förtryck, från domaren och åklagaren i rätten, och från Domarnas Domare i den högsta tribunalen.

Det är emellertid ytterst viktigt att förtjäna det vi förväntar oss. Den som inte förlåter kan inte förvänta sig förlåtelse. Vi kommer att få se respektlöshet i den omfattning som vi själva varit respektlösa. Den som inte älskar är inte värdig att älskas. Den som inte omsluter mänskligheten med tolerans och förlåtelse kommer inte att motta förlåtelse och nåd. Den som förbannar andra kan bara förvänta sig förbannelser i retur. De som förbannar kommer att förbannas och de som slår kommer att bli slagna. Om sanna muslimer skulle fortsätta på sin väg och tolerera förbannelser i enlighet med sådana koraniska principer som: Då de stöter på tomma ord eller otillbörligt beteende låter de generöst detta passera och om du uppträder tolerant och har överseende med andras fel, skulle andra dyka upp för att tillämpa Ödets rättvisa på dessa förbannare.